13 januari 2018

Om kriget mot UPC och ALNK i Kamerun

Göran Dahlgren

Kriget som fördes från 40-talet fram till början av 1970-talet av rebeller mot det franska koloniala styret i Kamerun var ett av de största i franska Afrika under 1900-talet.

Det var ett krig med både etniska och ideologiska förtecken. En gerilla kallad UPC (l’Union des population du Cameroun) och senare ALNK (l’Armée de libération nationale du Kamerun) ledde kampen och den resulterade i ett regelrätt inbördeskrig där Frankrike deltog aktivt.

I böckerna ”Kamerun! Une guerre cachée aux origines de la Françafrique” och ”La guerre du Cameroun. L’invention de la Françafrique” skrivna av Thomas Deltombe, Manuel Domergue och Jacob Tatsitsa, tecknas en bild av kriget och dess konsekvenser för Frankrikes Afrika-politik.
Som titeln antyder ser författarna en koppling mellan kriget och det system av maktrelationer som skulle utvecklas mellan Frankrike och dess gamla kolonier i Afrika.

Kriget fördes främst i två regioner: i Sanaga-Maritime och i Väst-Kamerun. Det rörde sig i båda fallen om ett typiskt krig mellan en gerilla och en kolonialmakt. Sådana krig hade Frankrike utkämpat tidigare i Indokina och Algeriet. Metoderna som användes var desamma. Befolkningen tvångsinternerades i läger för att förhindra den att härbärgera och hjälpa rebellerna. En gigantisk propagandaapparat igångsattes för att ideologiskt bekämpa rebellerna och förstöra deras möjligheter att vinna stöd och rekrytera. Både franska och afrikanska soldater deltog. Tortyr var vanligt liksom fallet varit i andra franska kolonialkrig.

I januari 1960 blev Kamerun självständigt. Detta gynnade Frankrike som då kunde agera mer diskret i skydd av den kamerunska inrikespolitiken. Fortfarande var Väst-Kamerun utom statlig kontroll och nu inleddes ett omfattande program där området skulle återerövras.

Enligt författarna infaller nu ”det totala kriget”. Frankrike och Kamerun byggde upp en styrka som bestod av 11 infanteri-enheter, 15 plutoner och ett stort antal polisskvadroner och kommandotrupper. Flygräder företogs och brandbomber var vanliga. Även nu inrättades läger för civilbefolkningen för att skilja den från rebellerna.

Efter cirka ett år var kriget till största delen vunnet. Hur många afrikaner som fått sätta livet till är svårt att uppskatta men det kan ha rört sig om minst 100000.

Krigsinsatsen var en succé för Frankrike. Även om det skulle dröja till början på 1970-talket innan upproret helt avstannat var det största hotet avvärjt. Rebellerna som i stort tillhörde Bamiléké-folket och Bassa-folket var besegrade. Flera ledare hade mördats och rörelsen var försvagad.

Exemplet Kamerun skulle följas enlig författarna. Befrielserörelserna i andra länder var inte lika stora så några större krig blev det oftast inte fråga om men däremot fanns andra aspekter. Den franska hjälpen till armén, polisväsendet och säkerhetstjänsten skulle erbjudas alla afrikanska länder som blev självständiga på 1960-talet. Biståndspolitiken och ekonomiskt och kulturellt samarbete skulle också bli desamma. Speciellt den militära hjälpen var viktig i nedkämpandet av rebellerna, den ideologiska kampen likaså (gerillorna var delvis kommunistiska).

Att Frankrike också kunde genomföra stridshandlingarna utan att de behövde bli allmänt kända var en annan sak att kopiera för framtiden. Den medieskugga som allt utspelades i var en framgång. Även i fortsättningen skulle informationen begränsas när det gällde de fransk-afrikanska relationerna.

Att självständigheten för Kamerun på detta sätt sammanföll med ett pågående inbördeskrig gjorde att det var säkerhetspolitiken, den ideologiska propagandan och det militära samarbetet som blev tongivande i Kameruns fortsatta historia, menar författarna. Den ”neokoloniala pakt” som slöts gjorde Kamerun mindre suveränt än det annars kanske hade blivit och satte fokus på samarbetet med Frankrike.

I själva verket skulle landet fortsätta att leva i ett permanent krigstillstånd och förtrycket institutionaliseras. Författarna menar att fallet Kamerun innebar att en tradition skapades som följdes i andra länder. Det fanns andra modeller, t.ex. Gabon under Léon M’ba och Omar Bongo eller den politik som fördes av Houphouët-Boigny i Elfenbenskusten, men exemplet Kamerun var viktigt för de franska ledarna som skulle implementera en liknande politik i andra länder i Afrika.

Det var ett ”litet Algeriet” enligt vissa bedömare. Att det varit så okänt och att befolkningen inte fått någon upprättelse är symptomatiskt för den franska politiken i Afrika. Höljd i statssekretess har den kunnat fortgå utan att uppmärksammas förrän på senare tid. De tre författarnas insatser är därför extra berömvärda. För första gången har detta glömda krig skildrats i detalj av forskare.