Om de traditionella ledarnas roll i dagens Afrika

Göran Dahlgren

Traditionella hövdingar i Afrika har länge haft dåligt rykte. I början bjöd de på sina håll motstånd i de olika krigen mot de europeiska stormakterna men under kolonialtiden tillsattes de av kolonialherrarna och lydde deras order. De ansvarade framför allt för att rekrytera tvångsarbetare och driva in skatt. Senare deltog de dessutom oftast inte i befrielserörelserna.

När de afrikanska staterna blev självständiga ansåg de flesta att de traditionella ledarnas tid var över. De var arkaiska och borde inte ha inflytande i moderna stater. Många av de enpartistater och auktoritära regimer som uppstod förbjöd traditionellt ledarskap och hövdingarnas makt marginaliserades.

Trots det spelade de en roll, speciellt på landsbygden. Staten i Afrika lyckades aldrig uppnå full kontroll över landet. De var centralstyrda och någon politisk närvaro syntes inte i byarna. Därför förblev de traditionella ledarna starka. De ledde ett informellt styre och innehade funktioner som t.ex. att sköta frågor om markinnehav, lösa tvister och bekämpa brottslighet. Trots förbud och förföljelse var därför de traditionella hövdingarnas makt reell.

Även idag har traditionella hövdingar kvar makt. I en översikt gjord av Afrobarometer 2008-2009 presenteras resultatet av en enkät över traditionella hövdingars makt på landsbygden i 18 afrikanska länder. I alla länder utom tre ansåg 50% av de tillfrågade invånarna att de traditionella ledarna har ”visst eller stort inflytande”. I Botswana, Lesotho, Malawi och Mozambique tyckte mer än 50% att traditionella ledare har ”stort inflytande på den lokala nivån”.

I boken ”The Paradox of Traditional Chiefs in Democratic Africa” (varifrån ovanstående undersökning är hämtad) framför Kate Baldwin teorin att demokratiseringen som pågår i Afrika kan förstärkas och utvecklas med hjälp av traditionella ledare.

Enligt författaren kan hövdingar på olika nivåer ingå ett samarbete med politiska partier och utgöra ett mellanled mellan befolkningen i byarna och de politiska partierna.

Hon går emot de vanliga teorierna om att traditionella ledare är köpta av politiska partier för att tvinga eller uppmuntra byinvånarna att rösta på deras uppdragsgivare.

I stället, menar hon, kan byhövdingarna hjälpa politikerna att få saker och ting gjorda, genomföra utvecklingsprojekt (development projects) som att bygga vägar, broar, borra brunnar eller på annat sätt bidra till samhällsnyttan.

Både de moderna politiska partierna och de traditionella ledarna tjänar på detta, enligt Baldwin. Den svaga staten behöver stöd från de lokala ledarna. Dessa senare vinner prestige och förtroende genom att lyckas med projekten och får sin legitimitet förstärkt. Även invånarna kan vara nöjda: de får sina behov tillgodosedda.

Detta är paradoxen som nämns i titeln på boken. Ovalda ledare kan fungera som en länk mellan folket och de politiska partierna och stärka demokratin och bidra de till dess utveckling. De traditionella ledarna kan därmed inkluderas i samhällsplaneringen och få en roll i den demokratiska processen. De är inte till bara för att skaffa fram röster i ett klientelistiskt system.

Att de traditionella ledarnas roll har stärkts bekräftas av Sten Hagman i artikeln ”Hövdingar och traditionella politiker” publicerad i boken ”Resurser och politik i Afrika” utgiven av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (2014).

Hagman ägnar sig främst åt situationen i Burkina Faso, Niger och Mali. I dessa länder har relationen mellan stat och traditionellt hövdingskap historiskt sett olika ut. Hövdingskapet avskaffades administrativt i Burkina Faso, det bevarades i Niger och fick en reducerad men erkänd roll i Mali.

Med demokratisering följer ofta en decentralisering av makten och en större betydelse för de lokala ledarna och hövdingarna. Kommuner inrättas med kommunalval för tillsättning av poster. Det innebär att hövdingarna ofta ger sig in i den officiella politiska processen lokalt och åtar sig formella, politiska uppdrag. Hövdingarna får därmed en större roll och får även större förtroende i sina traditionella uppgifter.

I de tre länderna Hagman studerar råder olika förhållanden. En viss förvirring har ibland uppstått om hur de traditionella ledarna ska finna sig till rätta i det nya landskapet och hur det kommer att se ut framöver är oklart. Dock liknar Hagmans analys Baldwins. De lokala hövdingarna väljs i allt större utsträckning av byarnas befolkning. De hålls ansvariga för vad som händer och väljs bort om de inte uppnår resultat. Demokratin stärks när partipolitik och traditionellt ledarskap förenas.