Göran Dahlgren
Traditionella hövdingar i Afrika har länge haft dåligt
rykte. I början bjöd de på sina håll motstånd i de olika krigen mot de
europeiska stormakterna men under kolonialtiden tillsattes de av kolonialherrarna
och lydde deras order. De ansvarade framför allt för att rekrytera
tvångsarbetare och driva in skatt. Senare deltog de dessutom oftast inte i
befrielserörelserna.
När de afrikanska staterna blev självständiga ansåg de
flesta att de traditionella ledarnas tid var över. De var arkaiska och borde
inte ha inflytande i moderna stater. Många av de enpartistater och auktoritära
regimer som uppstod förbjöd traditionellt ledarskap och hövdingarnas makt marginaliserades.
Trots det spelade de en roll, speciellt på landsbygden.
Staten i Afrika lyckades aldrig uppnå full kontroll över landet. De var
centralstyrda och någon politisk närvaro syntes inte i byarna. Därför förblev
de traditionella ledarna starka. De ledde ett informellt styre och innehade funktioner
som t.ex. att sköta frågor om markinnehav, lösa tvister och bekämpa
brottslighet. Trots förbud och förföljelse var därför de traditionella
hövdingarnas makt reell.
Även idag har traditionella hövdingar kvar makt. I en
översikt gjord av Afrobarometer 2008-2009 presenteras resultatet av en enkät
över traditionella hövdingars makt på landsbygden i 18 afrikanska länder. I
alla länder utom tre ansåg 50% av de tillfrågade invånarna att de traditionella
ledarna har ”visst eller stort inflytande”. I Botswana, Lesotho, Malawi och
Mozambique tyckte mer än 50% att traditionella ledare har ”stort inflytande på
den lokala nivån”.
I boken ”The Paradox of Traditional Chiefs in Democratic
Africa” (varifrån ovanstående undersökning är hämtad) framför Kate Baldwin teorin
att demokratiseringen som pågår i Afrika kan förstärkas och utvecklas med hjälp
av traditionella ledare.
Enligt författaren kan hövdingar på olika nivåer ingå ett
samarbete med politiska partier och utgöra ett mellanled mellan befolkningen i
byarna och de politiska partierna.
Hon går emot de vanliga teorierna om att traditionella
ledare är köpta av politiska partier för att tvinga eller uppmuntra byinvånarna
att rösta på deras uppdragsgivare.
I stället, menar hon, kan byhövdingarna hjälpa politikerna
att få saker och ting gjorda, genomföra utvecklingsprojekt (development
projects) som att bygga vägar, broar, borra brunnar eller på annat sätt bidra till samhällsnyttan.
Både de moderna politiska partierna och de traditionella
ledarna tjänar på detta, enligt Baldwin. Den svaga staten behöver stöd från de
lokala ledarna. Dessa senare vinner prestige och förtroende genom att lyckas
med projekten och får sin legitimitet förstärkt. Även invånarna kan vara nöjda:
de får sina behov tillgodosedda.
Detta är paradoxen som nämns i titeln på boken. Ovalda ledare
kan fungera som en länk mellan folket och de politiska partierna och stärka
demokratin och bidra de till dess utveckling. De traditionella ledarna kan
därmed inkluderas i samhällsplaneringen och få en roll i den demokratiska
processen. De är inte till bara för att skaffa fram röster i ett
klientelistiskt system.
Att de traditionella ledarnas roll har stärkts bekräftas av
Sten Hagman i artikeln ”Hövdingar och traditionella politiker” publicerad i
boken ”Resurser och politik i Afrika” utgiven av Svenska Sällskapet för
Antropologi och Geografi (2014).
Hagman ägnar sig främst åt situationen i Burkina Faso, Niger
och Mali. I dessa länder har relationen mellan stat och traditionellt
hövdingskap historiskt sett olika ut. Hövdingskapet avskaffades administrativt
i Burkina Faso, det bevarades i Niger och fick en reducerad men erkänd roll i
Mali.
Med demokratisering följer ofta en decentralisering av makten
och en större betydelse för de lokala ledarna och hövdingarna. Kommuner
inrättas med kommunalval för tillsättning av poster. Det innebär att
hövdingarna ofta ger sig in i den officiella politiska processen lokalt och
åtar sig formella, politiska uppdrag. Hövdingarna får därmed en större roll och
får även större förtroende i sina traditionella uppgifter.
I de tre länderna Hagman studerar råder olika förhållanden.
En viss förvirring har ibland uppstått om hur de traditionella ledarna ska finna
sig till rätta i det nya landskapet och hur det kommer att se ut framöver är
oklart. Dock liknar Hagmans analys Baldwins. De lokala hövdingarna väljs i allt
större utsträckning av byarnas befolkning. De hålls ansvariga för vad som
händer och väljs bort om de inte uppnår resultat. Demokratin stärks när
partipolitik och traditionellt ledarskap förenas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.