Göran Dahlgren
Inom många afrikanska kulturer, speciellt i Sahel-området, i
Väst-Afrika söder om Sahara, förekommer en yrkeskategori som är unikt
afrikansk. Grioter, som de kallas (griot uttalas [gri’o:]), är
historieberättare, underhållare, lovsångare, musiker; ibland står de nära makten
och spelar rollen som rådgivare, diplomat eller tolk. De är minneskonstnärer
som kan den etniska gruppens historia och litteratur.
Den mest kända kulturen där grioter finns är Mandinka-kulturen.
Denna sträcker sig över ett stort område från nuvarande Gambia i väst till Tchad
i öst. Guldåldern för Mandinka-kulturen var under medeltiden. Den mest kände
härskaren, Mansa Moussa levde under 1300-talet.
Ordet ”griot” är inte av afrikanskt ursprung. Det är
troligen en variant av ett portugisiskt eller franskt ord eller ett ord från
ett pidgin-språk. Första gången det påträffas i skrift är 1637 i en
reseskildring av kapuciner-munken Saint-Lô. Han beskriver hur grioter medverkar
i begravningar och skördefester.
Grioter har alltid fascinerat både västerlänningar och de
från den muslimska världen som kommit på besök. Speciellt deras sociala status
har diskuterats. I de afrikanska samhällena värderades grioter inte högt. De
sågs på med misstänksamhet och man undvek att umgås med dem. Något som ofta
beskrivs i reseskildringarna är begravningsritualen för en griot. Den döde
grioten fick inte jordfästas utan lades i ett ihåligt träd. Jorden fick inte
besudlas av griotens stoft.
I boken ”Griots and griottes” av Thomas A. Hale, som
uppgifterna ovan är hämtade från, ägnas ett avsnitt åt hierkarkin mellan
grioter. De flesta var mindre betydelsefulla, t.ex. enkla by-grioter som visade
upp konster vid högtider och tillställningar och som var ansvariga för att byns
historia inte gick förlorad.
Men det fanns även grioter som var högre uppsatta.
Griot-yrket gick i arv och vissa släkter, klaner, åtnjöt hög prestige. Den
främste griot-släkten anses vara Kouyaté-släkten eftersom anfadern varit griot
åt kung Soundjata Keïta, grundaren av Mali-riket, på 1200-talet, som det
berättas om i ett av Afrikas mest kända hjälte-epos.
Grioter som tjänade mindre kungar kom sedan i hierkain.
Dessa stod ofta kungarna nära och hade olika uppgifter t.ex. att vara ansvariga
för den kungliga ättens historia eller agera mellanhand mellan kungen och
främlingar.
Vissa grioter uppskattades mycket på grund av sina
färdigheter. De steg i graderna bland grioterna och blev mästergrioter (ngara
på mandinka). Dessa var 40-50 år gamla, hade studerat hela livet och genom sin
skicklighet vunnit status nog att utbilda andra grioter.
En hierarki uppstår också kring vilket instrument grioten
trakterar. Det högst rankade instrumentet är koran, en sorts tretton-strängad
luta. Sedan kommer balafonen, en xylofon, och det lägst rankade instrumentet
var trumman.
Grioter av alla slag har skildrats genom århundradena och
inte alla framstår som äkta eller professionella. Många ”fusk-grioter” uppträder
i reseskildringarna och besökaren får ta del av tjänster från grioter som inte
är seriösa.
De flesta grioter är män men det finns också kvinnliga grioter
(”griotter” som Hale kallar dem). Mindre är känt om dessa än om de manliga. De
är väsentligt färre och har inte uppmärksammats ofta. Men ny forskning visar
att de funnits länge och ibland varit de manliga grioternas jämlikar.
Griot-släkterna finns kvar än i dag. Många anpassar sig till
moderniteten och blir populära artister, sångare. De framträder i media och
uppnår ibland berömmelse. Instrumenten moderniseras och populärmusik uppstår
när nya rytmer och influenser blandas med den traditionella musiken.
Det finns också nya yrken för grioter t.ex. som turistguider,
musiklärare, underhållare på hotell och restauranger eller som lovsångare vid
olika tillställningar. De mest framgångsrika åker på turné i väst och utför sin
konst på universitet eller i konsertsalar. De deltar i framgången som ”world music”
haft och blir internationella stjärnor. Youssou N’Dour är ett exempel på detta.
Thomas A. Hale skriver i sin bok att Alex Haley med sin bok
”Roots”, där en griot i en by i dagens Gambia i en redogörelse för byns
historia nämner Alex Haleys anfader, gjorde att grioterna blev ett känt fenomen
i Nord-Amerika. Den muntliga traditionen visade sig vara något som kunde
användas för att skapa en tillförlitlig historia. Grioterna vann ett världsrykte.
Grioten är kanske mest känd som förmedlare av den muntliga
berättarkonsten, speciellt de stora hjälteeposen som en del folk har som
kulturskatt. Men grioterna har en brokig historia och en social status som är
motsägelsefull. Mycket återstår att utforska om dem både i historien och i
samtiden.
Inlägg
