20 oktober 2018

Om grioter


Göran Dahlgren

Inom många afrikanska kulturer, speciellt i Sahel-området, i Väst-Afrika söder om Sahara, förekommer en yrkeskategori som är unikt afrikansk. Grioter, som de kallas (griot uttalas [gri’o:]), är historieberättare, underhållare, lovsångare, musiker; ibland står de nära makten och spelar rollen som rådgivare, diplomat eller tolk. De är minneskonstnärer som kan den etniska gruppens historia och litteratur.

Den mest kända kulturen där grioter finns är Mandinka-kulturen. Denna sträcker sig över ett stort område från nuvarande Gambia i väst till Tchad i öst. Guldåldern för Mandinka-kulturen var under medeltiden. Den mest kände härskaren, Mansa Moussa levde under 1300-talet.

Ordet ”griot” är inte av afrikanskt ursprung. Det är troligen en variant av ett portugisiskt eller franskt ord eller ett ord från ett pidgin-språk. Första gången det påträffas i skrift är 1637 i en reseskildring av kapuciner-munken Saint-Lô. Han beskriver hur grioter medverkar i begravningar och skördefester.

Grioter har alltid fascinerat både västerlänningar och de från den muslimska världen som kommit på besök. Speciellt deras sociala status har diskuterats. I de afrikanska samhällena värderades grioter inte högt. De sågs på med misstänksamhet och man undvek att umgås med dem. Något som ofta beskrivs i reseskildringarna är begravningsritualen för en griot. Den döde grioten fick inte jordfästas utan lades i ett ihåligt träd. Jorden fick inte besudlas av griotens stoft.

I boken ”Griots and griottes” av Thomas A. Hale, som uppgifterna ovan är hämtade från, ägnas ett avsnitt åt hierkarkin mellan grioter. De flesta var mindre betydelsefulla, t.ex. enkla by-grioter som visade upp konster vid högtider och tillställningar och som var ansvariga för att byns historia inte gick förlorad.

Men det fanns även grioter som var högre uppsatta. Griot-yrket gick i arv och vissa släkter, klaner, åtnjöt hög prestige. Den främste griot-släkten anses vara Kouyaté-släkten eftersom anfadern varit griot åt kung Soundjata Keïta, grundaren av Mali-riket, på 1200-talet, som det berättas om i ett av Afrikas mest kända hjälte-epos.

Grioter som tjänade mindre kungar kom sedan i hierkain. Dessa stod ofta kungarna nära och hade olika uppgifter t.ex. att vara ansvariga för den kungliga ättens historia eller agera mellanhand mellan kungen och främlingar.

Vissa grioter uppskattades mycket på grund av sina färdigheter. De steg i graderna bland grioterna och blev mästergrioter (ngara på mandinka). Dessa var 40-50 år gamla, hade studerat hela livet och genom sin skicklighet vunnit status nog att utbilda andra grioter.

En hierarki uppstår också kring vilket instrument grioten trakterar. Det högst rankade instrumentet är koran, en sorts tretton-strängad luta. Sedan kommer balafonen, en xylofon, och det lägst rankade instrumentet var trumman.

Grioter av alla slag har skildrats genom århundradena och inte alla framstår som äkta eller professionella. Många ”fusk-grioter” uppträder i reseskildringarna och besökaren får ta del av tjänster från grioter som inte är seriösa.

De flesta grioter är män men det finns också kvinnliga grioter (”griotter” som Hale kallar dem). Mindre är känt om dessa än om de manliga. De är väsentligt färre och har inte uppmärksammats ofta. Men ny forskning visar att de funnits länge och ibland varit de manliga grioternas jämlikar.

Griot-släkterna finns kvar än i dag. Många anpassar sig till moderniteten och blir populära artister, sångare. De framträder i media och uppnår ibland berömmelse. Instrumenten moderniseras och populärmusik uppstår när nya rytmer och influenser blandas med den traditionella musiken.

Det finns också nya yrken för grioter t.ex. som turistguider, musiklärare, underhållare på hotell och restauranger eller som lovsångare vid olika tillställningar. De mest framgångsrika åker på turné i väst och utför sin konst på universitet eller i konsertsalar. De deltar i framgången som ”world music” haft och blir internationella stjärnor. Youssou N’Dour är ett exempel på detta.

Thomas A. Hale skriver i sin bok att Alex Haley med sin bok ”Roots”, där en griot i en by i dagens Gambia i en redogörelse för byns historia nämner Alex Haleys anfader, gjorde att grioterna blev ett känt fenomen i Nord-Amerika. Den muntliga traditionen visade sig vara något som kunde användas för att skapa en tillförlitlig historia. Grioterna vann ett världsrykte.

Grioten är kanske mest känd som förmedlare av den muntliga berättarkonsten, speciellt de stora hjälteeposen som en del folk har som kulturskatt. Men grioterna har en brokig historia och en social status som är motsägelsefull. Mycket återstår att utforska om dem både i historien och i samtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.